SP3 vecka 47-51
Projektet Makt att leka Gud avslutas och de sista fyra veckorna kommer vi att arbeta med livsstilar och religioner från olika delar i världen och hur detta påverkar oss. Berörda ämnen blir NkA, Re B, Sv C och PBL.
Vi fortsätter med att använda oss av dilemma, innan jul blir det tre dilemmatillfällen.
Det första handlar om hur våra levnadsvillkor gör oss sjuka på olika sätt i olika delar av världen. Dilemmat examineras varje onsdag med en diskussion. Ta med en artikel till onsdagarna som berör dilemmat!
Det andra dilemmat kommer att handla om Hiv/Aids med utgångspunkten besök i aulan måndag den 1 dec angående World Aids Day.
Läs igenom schemat noggrant så att du ser vad som händer under de följande veckorna.
Tänk på när du redovisar:
Sammanställ de fakta du hittat så att du kan delta i en diskussion som rör dilemmat. Du ska ha färdiga argument när du kommer till basgruppsmötet, inte en faktatext.
Hänvisa muntligt till de källor du hittat i ämnet när du redovisar påståenden.
Välj ut fler exempel än de som redan tagits upp i artiklarna som vi valt ut.
Ta med en artikel som stöder dina argument.
Utgångspunkt: Fyra artiklar om sjukdomar.
Sätt er in i vad artiklarna handlar om. Vi har valt ut fyra olika sjukdomar som förekommer på olika håll i världen. I de utvalda artiklarna finns flera ledtrådar till hur levnadsvillkor orsakar (eller kan vara möjlig orsak till) sjukdomar
Dilemma:
Vi har mycket kunskap om varför man blir sjuk på olika sätt. Det borde gå att bli av med de flesta sjukdomar (allergi och diabetes är ovanligt i fattiga länder, kolera och tbc är ovanligt i modern tid i västvärlden)
Kan man säga att människor får skylla sig själva om de blir sjuka?
http://www.vardal.se/vnytt/2-99/art03.html
Kan antroposofisk livsstil skydda mot atopisk sjukdom?
Vad betyder livsstilsfaktorer för benägenheten att utveckla atopisk sjukdom? Har vår omgivning blivit för "ren" under senare år och har det i sin tur bidragit till den stora ökningen av allergier bland barn? Frågorna är många och svaren ännu inte tydliga. Men en liten bit på väg mot ett av de många svar som antagligen finns, har läkaren Johan Alm kommit i en studie där han jämfört barn från antroposofiska Waldorfskolor med barn i vanlig grundskola. Resultaten visar att barnen i waldorfskolorna har färre atopiska sjukdomar än andra barn.
Atopiska sjukdomar, som astma, eksem och allergisk snuva, hör idag till de stora folksjukdomarna i Sverige. Under senare år har kurvan på antalet människor med allergisk sjukdom stadigt pekat uppåt. Fler och fler, främst barn, har drabbats.
Trots att kartläggningen av olika allergen blivit mer precis och att åtgärder i innemiljöer vidtagits i form av saneringar och anpassningar vad gäller tobaksrök, parfymer och blommande växter, så har ändå inte antalet allergiker sjunkit utan tvärtom ökat.
Senare tids forskning har dock kommit till vad som kan liknas vid ett genombrott. Vid studier av livsstilsfaktorer och jämförande studier med våra östra grannländer har man funnit att både sättet vi lever på och maten vi äter kan ha större betydelse för atopiutvecklingen än vad man tidigare trott.
De faktorer läkarna har studerat är förekomsten av pälsdjur i barnens hem, användningen av antibiotika och febernedsättande mediciner, vaccinationer mot mässling, påssjuka och röda hund, användningen av mjölksyrade grönsaker i födan, amning, moderns tobaksrök, barnets placering i barnaskaran och ärftlighet.
Inga vacciner
Det som skiljer barn som växer upp i en antroposofisk miljö från andra barn är att de sällan eller aldrig vaccineras. Bland barnen från de antroposofiska skolorna i den här studien hade följaktligen fler haft till exempel mässling än barnen i kontrollgruppen. Det var heller inte vanligt att barnen i waldorfskolorna fått vare sig febernedsättande medel eller antibiotika. De åt ofta biodynamiskt odlade mjölksyrade grönsaker och som små hade de ammats längre än andra barn och sällan fått industriellt lagad mat. När det gällde övriga faktorer fanns inga tydliga skillnader i barnens hemmiljöer.
En eller flera faktorer
Förr var man övertygad om att allergier till största delen berodde på ärftliga faktorer.
– Arvet betraktas fortfarande som en stark riskfaktor, säger Johan Alm. Men det är inte längre den enda. De allra flesta barn med allergi kommer ur familjer där atopisk sjukdom inte funnits tidigare.
Eva Janson
Källa: http://www.vardal.se/vnytt/2-99/art03.html
Gener och livsstil på kollisionskurs
Typ 2 diabetes utvecklas långsamt under flera år därför att så länge kroppen kan kompensera insulinresistensen med att tillverka mer insulin hålls blodsockret inom normala gränser. Först när kapaciteten inte längre förslår blir typ 2 diabetes ett faktum. Många har vid insjuknandet en flera gånger högre insulinproduktion än normalt och den smygande debuten gör att många har sjukdomen utan att märka av det. Olika behandlingsprinciper
I början av sjukdomsförloppet kan det räcka med att underlätta kroppens blodsockerregelerande arbete genom att ändra kost, bli mer fysiskt aktiv och helst gå ned i vikt. Det finns många exempel på typ 2 diabetiker som, åtminstone under flera år, har blivit kvitt sin sjukdom enbart genom att ändra livsstil.
Nästa steg i behandlingen är läkemedel som antingen ökar betacellernas förmåga att producera insulin eller minskar insulinresistensen i kroppens celler.
Senare i sjukdomsförloppet måste många typ 2 diabetiker börja med dagliga insulininjektioner. Det naturliga förloppet vid typ 2 diabetes är att sjukdomen med tiden blir allvarligare.
Övervikt en stark riskfaktor
Övervikt, fysisk inaktivitet och insulinresistens är intimt förknippade. Uppemot 90 procent av alla patienter med typ 2 diabetes är överviktiga och där finns den ena av de två stora orsakerna bakom den dramatiska ökningen i hela världen av typ 2 diabetes.
Den första är att vi lever längre och typ 2 diabetes blir vanligare med stigande ålder.
Den andra är vårt sätt att leva. För mycket mat och för lite motion resulterar i övervikt och fetman ställer så hårda krav på kroppens insulinproduktion att många inte klarar av att hålla en normal blodsockerhalt.
Stenåldersgener och överflöd
En teori som förklarar varför många så lätt blir överviktiga är att de gener som reglerar ämnesomsättningen och gör att vi effektivt kan lagra överskottsenergin som fett en gång i tiden var en överlevnadsfördel. I perioder då hunger och svält var lika vanliga som god tillgång på mat var det en fördel att kunna spara energi från de goda dagarna för att nyttja den när sämre tider kom.
Men idag i vår del av världen, när de sämre tiderna aldrig kommer, när det välfyllda kylskåpet bara är på några stegländs avstånd då blir hushållandet med resurser en hälsorisk. Då blir de som har de väl fungerande gamla överlevnadsgenerna överviktiga.
Arv och miljö samverkar
Typ 2 diabetes är starkt ärftligt. Om en förälder har sjukdomen löper barnet en 40-procentig risk att också insjukna någon gång under sin livstid.
Undersökningar av enäggstvillingar, som ju har exakt samma genetiska anlag, visar att om den ene får typ 2 diabetes har den andre en 90-procentig risk att också insjukna.
Ärftligheten vid typ 2 diabetes är komplicerad och det har varit svårt att identifiera riskgener. Forskarna kallade länge sjukdomen för en genetisk mardröm.
- Bild: Image DJ
En av svårigheterna är att den genetiska risken så tydligt samverkar med livsstilen. En annan är att det inte finns någon enstaka skyldig gen utan att flera gener i samverkan bidrar till den ärftliga risken.
Framsteg i jakten på riskgener
Den senaste tiden har flera framgångar i jakten på riskgener kommit och flera riskgener upptäckts. Det gäller till exempel en genvariant som deltar i regleringen av insulinutsöndring och glukosproduktion i levern och en annan som påverkar kroppscellernas känslighet för insulin.
Kunskapen om genetiken bakom sjukdomsrisken är viktig av flera skäl. Dels är djupare insikter i sjukdomsmekanismerna en förutsättning för att kunna dela in typ 2 diabetes i undergrupper, var och en med sin egen genetiska signatur. Dels blir det då möjligt att bättre utvärdera vilka behandlingar som passar bäst vid olika genvarianter och vilka patienter som löper störst risk att drabbas av komplikationer.
Många okända sjukdomsfall
Eftersom sjukdomsdebuten är så smygande har många typ 2 diabetes utan att veta om det. Hur många är inte känt men vissa beräkningar visar att de kanske är lika många som de som redan har fått diagnosen. Ännu fler har förstadier till diabetes med en försämrad sockeromsättning.
Modern forskning har visat att vid det metabola syndromet, en kombination av försämrad sockeromsättning och andra störningar i ämnesomsättningen, till exempel högt blodtryck och blodfettsrubbningar, skadas kroppens blodkärl på samma sätt som vid diabetes. Det är också väl känt att skadorna uppstår långt innan blodsockret blir så högt att diabetesdiagnosen ställs.
Stor risk för komplikationer
Komplikationerna vid typ 2 diabetes är desamma som vid typ 1 diabetes, ögon, njurar, nerver tar skada av de kroniskt förhöjda blodsockerhalterna.
Vid typ 2 diabetes och förstadier till sjukdomen som det metabola syndromet är det framför allt de stora blodkärlen som är utsatta, vilket dramatiskt ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar.
Risken för hjärtinfarkt är ungefär tre gånger högre än för icke-diabetiker och risken att dö vid infarkten är nästan dubbelt så hög.
Modern behandling vid typ 2 diabetes handlar idag därför långt ifrån enbart om att hålla blodsockret i schack, också de andra symtomen, det höga blodrycket och blodfettsrubbningarna behandlas för att minska risken för komplikationer.
Text: Tord Ajanki
Källa:http://diabetesportalen.se/foerdjupning/diabetes-olika-sjukdomar-med-likheter-och-saerdrag/gener-och-livsstil-paa-kollisionskurs/
I ”tbc-byarna” får patienterna vård dygnet runt
Den lilla byn ser precis ut som många andra i Afrika. Utanför hyddorna sitter kvinnor och pratar, barn leker och hoppar hopprep. Ändå skiljer sig den här byn från andra: de flesta invånare har tuberkulos och de bor här så länge de får behandling.
Omkring 1,6 miljoner människor dör i tuberkulos (tbc) varje år, nästan uteslutande i utvecklingsländer. Normalt sett går sjukomen att bota genom behandling med en kombination av olika antibiotika som utvecklades för drygt 40 år sedan. Men behandlingstiden är minst sex månader och eftersom vissa patienter börjar känna sig bättre redan efter två veckor måste de motiveras att fullfölja behandlingen.
Ett sätt att göra detta är genom så kallade tbc-byar. I länder där det är vanligt med tuberkulos och svårt att få gratis sjukvård har Läkare Utan Gränser byggt särskilda byar där tbc-patienterna bor i 6-8 månader. De får vård dygnet runt, extra mat, myggnät för att skydda sig mot malaria, filtar och rent dricksvatten. Under sådana förhållanden ökar chansen avsevärt att patienterna ska fullfölja sin behandling och bli friska.
– Tbc-medicin måste tas varje dag. För att man ska kunna förvissa sig om att patienterna fullföljer behandlingen måste det ske under överinseende av vårdpersonal, förklarar Läkare Utan Gränsers medicinska koordinator Ronald Kremer.
– På landsbygden i södra Sudan måste patienterna ofta gå i timmar eller dagar för att komma till en klinik, fortsätter han. Det är helt enkelt omöjligt för dem att komma varje dag och därför var Läkare Utan Gränser tvungna att hitta ett annat sätt att behandla och ta hand om människor med tbc.
Läkare Utan Gränser använder sig av den här behandlingsmetoden i flera länder på Afrikas horn, där det är vanligt med nomadiserande folkgrupper eller där konflikter och bristande säkerhet har gjort det omöjligt att bygga sjukvårdsinrättningar och vägar. I Sudan, där över 90 000 nya fall av sjukdomen diagnostiserades 2006 , har organisationen behandlat människor med hjälp av den här ”bymetoden” i över tio år.
I Lankien och Pieri, två av Läkare Utan Gränsers projekt i delstaten Jonglei, finns sjukvårdskliniker knutna till tbc-byarna. De är utformade så att smittsamma patienter hålls åtskilda från andra under den första behandlingsfasen, fram till dess att de inte längre kan smitta och sprida sjukdomen vidare. Kvinnor kan ha sina små barn hos sig. Om föräldrarna är smittsamma får barnen förebyggande behandling så att de inte ska få tbc.
För närvarande behandlas 122 personer i Lankien och Pieri. Varje morgon köar patienterna för att få sina mediciner. Eftersom många av dem är utmärglade och mycket svaga delar Läkare Utan Gränser också varje vecka ut en ranson av durra, olja, salt och socker.
Även om behandlingsmetoden visat sig effektiv märker man också här av de motgångar som Läkare Utan Gränser möter i alla sina tbc-program runt om i världen. Behandlingstiden är lång och efter de första två månadernas ”intensivbehandling” känner sig patienterna ofta mycket bättre. Särskilt männen vill då gärna lämna byn för att kunna börja arbeta igen. Men tbc-smittade som slutar med behandlingen innan de blivit helt återställda riskerar att smitta anhöriga och vänner. Risken är också stor att de utvecklar en variant av sjukdomen som är resistent mot medicinerna.
I tbc-byarna görs därför stora ansträngningar för att patienterna inte ska avbryta behandlingen. Alla patienter har med sig en anhörig eller ”vårdare” som hjälper till att ta hand om dem.
– Både barn och vuxna med tbc behöver stöd. En anhörig eller granne får komma hit och ta hand om dem, hjälpa dem att laga mat och hämta vatten. Om patienten trivs och har en vårdare med sig ökar chanserna att han eller hon stannar tills behandlingen är klar, förklarar Simon Mawich Gai som är föreståndare för Läkare Utan Gränsers tbc-by i Lankien.
Likväl måste patienterna leva åtskilda från sina familjer i upp till 18 månader. Att ta flera olika mediciner varje dag under så lång tid är också ansträngande. Som Nyabang Biliw, vars 18 månader gamla dotter får behandling i Lankien, beskriver det:
– När min dotters hosta inte gick över tog jag med henne till Läkare Utan Gränsers klinik. Det är svårt att bo här, men jag har inget val. Om ens barn blir sjukt måste man sätta barnets bästa i första rummet. Hon har nu blivit mycket bättre och gått upp i vikt, men vi måste stanna i tre månader till innan hon är klar med sin behandling.
Innovativa och flexibla metoder, som inrättande av tbc-byar, har visat att det i länder som Sudan går att behandla sjukdomen med lyckat resultat. Men vad som verkligen behövs för att kunna hantera denna globala kris är nya diagnosverktyg som är enkla, tillförlitliga och anpassade för avlägsna, resursfattiga områden. Dessutom behövs mer verkningsfulla läkemedel för att förkorta behandlingstiden och hantera tbc-stammar som blivit resistenta mot nuvarande läkemedel. På så sätt skulle hundratals – eller snarare tusentals, liv kunna räddas.
Källa:http://www.lakareutangranser.se/sv/nyheter/2008/Augusti/I-tbc-byarna-far-patienterna-vard-dygnet-runt/
Kolera
Kolera är en smittsam bakteriell diarrésjukdom som obehandlad har hög dödlighet. Bakterien sprids främst via förorenat vatten och mat men också från människa till människa genom direkt kontakt, till exempel via smutsiga händer.
Bakterien är väldigt smittsam och överlever låga temperaturer men förstörs av klorin, desinfektionsmedel eller genom att koka vattnet minst en minut.
Sjukdomsutbrott, så kallade epidemier, uppstår ofta när vattentillgången är begränsad, som i slutet av torrperioden och i början av regnperioden. Kraftiga regn och översvämningar kan sprida bakterien genom att innehåll från latriner och avloppssystem hamnar i vattendrag. Andra riskfaktorer för kolerautbrott är bristfällig hygien och sanitet samt överbefolkade bostadsområden som till exempel flyktingläger. 
Symptom
Symptomen är mycket kraftiga, vattentunna diarréer, ofta i kombination med kräkningar, med uttorkning som följd. Inkubationstiden är mellan en och tre dagar och sjukdomsförloppet är extremt snabbt och kan leda till livshotande uttorkning inom några timmar. De allvarligaste fallen av kolera kan tappa mellan 10-20 liter vätska per dygn.
Kolera sprids främst via förorenat vatten och mat men kan förebyggas genom att se till att människor har tillgång till rent vatten och latriner. Bild: Benno Neeleman
Behandling
Behandlingen av kolera sker på isoleringsavdelningar som fungerar 24 timmar om dygnet. Kolera behandlas med socker och salt lösning som patienten får dricka eller, i allvarliga fall, genom dropp direkt i blodbanan. De allvarligaste fallen behandlas också med en engångsdos av antibiotika, efter det att tillräcklig mängd vätska har tillförts. Kolera som inte behandlas ordentligt leder till döden i 20-50 procent av fallen, men med rätt behandling överlever mer än 98 procent.
Vaccin
Det finns nu ett svenskt koleravaccin som i flera försök visat sig ha goda resultat men inte med 100 procentig förebyggande effekt. Men det går att förebygga kolera genom att se till att människor har tillgång till rent vatten och latriner samt kunskap om hand och toaletthygien.
Källa: http://www.lakareutangranser.se/sv/uppdrag/sjukdomar/Kolera
I början av sjukdomsförloppet kan det räcka med att underlätta kroppens blodsockerregelerande arbete genom att ändra kost, bli mer fysiskt aktiv och helst gå ned i vikt. Det finns många exempel på typ 2 diabetiker som, åtminstone under flera år, har blivit kvitt sin sjukdom enbart genom att ändra livsstil.
Nästa steg i behandlingen är läkemedel som antingen ökar betacellernas förmåga att producera insulin eller minskar insulinresistensen i kroppens celler.
Senare i sjukdomsförloppet måste många typ 2 diabetiker börja med dagliga insulininjektioner. Det naturliga förloppet vid typ 2 diabetes är att sjukdomen med tiden blir allvarligare.
Övervikt, fysisk inaktivitet och insulinresistens är intimt förknippade. Uppemot 90 procent av alla patienter med typ 2 diabetes är överviktiga och där finns den ena av de två stora orsakerna bakom den dramatiska ökningen i hela världen av typ 2 diabetes.
Den första är att vi lever längre och typ 2 diabetes blir vanligare med stigande ålder.
Den andra är vårt sätt att leva. För mycket mat och för lite motion resulterar i övervikt och fetman ställer så hårda krav på kroppens insulinproduktion att många inte klarar av att hålla en normal blodsockerhalt.
En teori som förklarar varför många så lätt blir överviktiga är att de gener som reglerar ämnesomsättningen och gör att vi effektivt kan lagra överskottsenergin som fett en gång i tiden var en överlevnadsfördel. I perioder då hunger och svält var lika vanliga som god tillgång på mat var det en fördel att kunna spara energi från de goda dagarna för att nyttja den när sämre tider kom.
Men idag i vår del av världen, när de sämre tiderna aldrig kommer, när det välfyllda kylskåpet bara är på några stegländs avstånd då blir hushållandet med resurser en hälsorisk. Då blir de som har de väl fungerande gamla överlevnadsgenerna överviktiga.
Typ 2 diabetes är starkt ärftligt. Om en förälder har sjukdomen löper barnet en 40-procentig risk att också insjukna någon gång under sin livstid.
Undersökningar av enäggstvillingar, som ju har exakt samma genetiska anlag, visar att om den ene får typ 2 diabetes har den andre en 90-procentig risk att också insjukna.
Ärftligheten vid typ 2 diabetes är komplicerad och det har varit svårt att identifiera riskgener. Forskarna kallade länge sjukdomen för en genetisk mardröm.
- Bild: Image DJ
Den senaste tiden har flera framgångar i jakten på riskgener kommit och flera riskgener upptäckts. Det gäller till exempel en genvariant som deltar i regleringen av insulinutsöndring och glukosproduktion i levern och en annan som påverkar kroppscellernas känslighet för insulin.
Kunskapen om genetiken bakom sjukdomsrisken är viktig av flera skäl. Dels är djupare insikter i sjukdomsmekanismerna en förutsättning för att kunna dela in typ 2 diabetes i undergrupper, var och en med sin egen genetiska signatur. Dels blir det då möjligt att bättre utvärdera vilka behandlingar som passar bäst vid olika genvarianter och vilka patienter som löper störst risk att drabbas av komplikationer.
Eftersom sjukdomsdebuten är så smygande har många typ 2 diabetes utan att veta om det. Hur många är inte känt men vissa beräkningar visar att de kanske är lika många som de som redan har fått diagnosen. Ännu fler har förstadier till diabetes med en försämrad sockeromsättning.
Modern forskning har visat att vid det metabola syndromet, en kombination av försämrad sockeromsättning och andra störningar i ämnesomsättningen, till exempel högt blodtryck och blodfettsrubbningar, skadas kroppens blodkärl på samma sätt som vid diabetes. Det är också väl känt att skadorna uppstår långt innan blodsockret blir så högt att diabetesdiagnosen ställs.
Komplikationerna vid typ 2 diabetes är desamma som vid typ 1 diabetes, ögon, njurar, nerver tar skada av de kroniskt förhöjda blodsockerhalterna.
Vid typ 2 diabetes och förstadier till sjukdomen som det metabola syndromet är det framför allt de stora blodkärlen som är utsatta, vilket dramatiskt ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar.
Risken för hjärtinfarkt är ungefär tre gånger högre än för icke-diabetiker och risken att dö vid infarkten är nästan dubbelt så hög.
Modern behandling vid typ 2 diabetes handlar idag därför långt ifrån enbart om att hålla blodsockret i schack, också de andra symtomen, det höga blodrycket och blodfettsrubbningarna behandlas för att minska risken för komplikationer.
Källa:http://diabetesportalen.se/foerdjupning/diabetes-olika-sjukdomar-med-likheter-och-saerdrag/gener-och-livsstil-paa-kollisionskurs/
I ”tbc-byarna” får patienterna vård dygnet runt
Den lilla byn ser precis ut som många andra i Afrika. Utanför hyddorna sitter kvinnor och pratar, barn leker och hoppar hopprep. Ändå skiljer sig den här byn från andra: de flesta invånare har tuberkulos och de bor här så länge de får behandling.
Omkring 1,6 miljoner människor dör i tuberkulos (tbc) varje år, nästan uteslutande i utvecklingsländer. Normalt sett går sjukomen att bota genom behandling med en kombination av olika antibiotika som utvecklades för drygt 40 år sedan. Men behandlingstiden är minst sex månader och eftersom vissa patienter börjar känna sig bättre redan efter två veckor måste de motiveras att fullfölja behandlingen.
Ett sätt att göra detta är genom så kallade tbc-byar. I länder där det är vanligt med tuberkulos och svårt att få gratis sjukvård har Läkare Utan Gränser byggt särskilda byar där tbc-patienterna bor i 6-8 månader. De får vård dygnet runt, extra mat, myggnät för att skydda sig mot malaria, filtar och rent dricksvatten. Under sådana förhållanden ökar chansen avsevärt att patienterna ska fullfölja sin behandling och bli friska.
– Tbc-medicin måste tas varje dag. För att man ska kunna förvissa sig om att patienterna fullföljer behandlingen måste det ske under överinseende av vårdpersonal, förklarar Läkare Utan Gränsers medicinska koordinator Ronald Kremer.
– På landsbygden i södra Sudan måste patienterna ofta gå i timmar eller dagar för att komma till en klinik, fortsätter han. Det är helt enkelt omöjligt för dem att komma varje dag och därför var Läkare Utan Gränser tvungna att hitta ett annat sätt att behandla och ta hand om människor med tbc.
Läkare Utan Gränser använder sig av den här behandlingsmetoden i flera länder på Afrikas horn, där det är vanligt med nomadiserande folkgrupper eller där konflikter och bristande säkerhet har gjort det omöjligt att bygga sjukvårdsinrättningar och vägar. I Sudan, där över 90 000 nya fall av sjukdomen diagnostiserades 2006 , har organisationen behandlat människor med hjälp av den här ”bymetoden” i över tio år.
I Lankien och Pieri, två av Läkare Utan Gränsers projekt i delstaten Jonglei, finns sjukvårdskliniker knutna till tbc-byarna. De är utformade så att smittsamma patienter hålls åtskilda från andra under den första behandlingsfasen, fram till dess att de inte längre kan smitta och sprida sjukdomen vidare. Kvinnor kan ha sina små barn hos sig. Om föräldrarna är smittsamma får barnen förebyggande behandling så att de inte ska få tbc.
För närvarande behandlas 122 personer i Lankien och Pieri. Varje morgon köar patienterna för att få sina mediciner. Eftersom många av dem är utmärglade och mycket svaga delar Läkare Utan Gränser också varje vecka ut en ranson av durra, olja, salt och socker.
Även om behandlingsmetoden visat sig effektiv märker man också här av de motgångar som Läkare Utan Gränser möter i alla sina tbc-program runt om i världen. Behandlingstiden är lång och efter de första två månadernas ”intensivbehandling” känner sig patienterna ofta mycket bättre. Särskilt männen vill då gärna lämna byn för att kunna börja arbeta igen. Men tbc-smittade som slutar med behandlingen innan de blivit helt återställda riskerar att smitta anhöriga och vänner. Risken är också stor att de utvecklar en variant av sjukdomen som är resistent mot medicinerna.
I tbc-byarna görs därför stora ansträngningar för att patienterna inte ska avbryta behandlingen. Alla patienter har med sig en anhörig eller ”vårdare” som hjälper till att ta hand om dem.
– Både barn och vuxna med tbc behöver stöd. En anhörig eller granne får komma hit och ta hand om dem, hjälpa dem att laga mat och hämta vatten. Om patienten trivs och har en vårdare med sig ökar chanserna att han eller hon stannar tills behandlingen är klar, förklarar Simon Mawich Gai som är föreståndare för Läkare Utan Gränsers tbc-by i Lankien.
Likväl måste patienterna leva åtskilda från sina familjer i upp till 18 månader. Att ta flera olika mediciner varje dag under så lång tid är också ansträngande. Som Nyabang Biliw, vars 18 månader gamla dotter får behandling i Lankien, beskriver det:
– När min dotters hosta inte gick över tog jag med henne till Läkare Utan Gränsers klinik. Det är svårt att bo här, men jag har inget val. Om ens barn blir sjukt måste man sätta barnets bästa i första rummet. Hon har nu blivit mycket bättre och gått upp i vikt, men vi måste stanna i tre månader till innan hon är klar med sin behandling.
Innovativa och flexibla metoder, som inrättande av tbc-byar, har visat att det i länder som Sudan går att behandla sjukdomen med lyckat resultat. Men vad som verkligen behövs för att kunna hantera denna globala kris är nya diagnosverktyg som är enkla, tillförlitliga och anpassade för avlägsna, resursfattiga områden. Dessutom behövs mer verkningsfulla läkemedel för att förkorta behandlingstiden och hantera tbc-stammar som blivit resistenta mot nuvarande läkemedel. På så sätt skulle hundratals – eller snarare tusentals, liv kunna räddas.
Källa:http://www.lakareutangranser.se/sv/nyheter/2008/Augusti/I-tbc-byarna-far-patienterna-vard-dygnet-runt/
Kolera
Kolera är en smittsam bakteriell diarrésjukdom som obehandlad har hög dödlighet. Bakterien sprids främst via förorenat vatten och mat men också från människa till människa genom direkt kontakt, till exempel via smutsiga händer.
Bakterien är väldigt smittsam och överlever låga temperaturer men förstörs av klorin, desinfektionsmedel eller genom att koka vattnet minst en minut.
Sjukdomsutbrott, så kallade epidemier, uppstår ofta när vattentillgången är begränsad, som i slutet av torrperioden och i början av regnperioden. Kraftiga regn och översvämningar kan sprida bakterien genom att innehåll från latriner och avloppssystem hamnar i vattendrag. Andra riskfaktorer för kolerautbrott är bristfällig hygien och sanitet samt överbefolkade bostadsområden som till exempel flyktingläger.
Symptom
Symptomen är mycket kraftiga, vattentunna diarréer, ofta i kombination med kräkningar, med uttorkning som följd. Inkubationstiden är mellan en och tre dagar och sjukdomsförloppet är extremt snabbt och kan leda till livshotande uttorkning inom några timmar. De allvarligaste fallen av kolera kan tappa mellan 10-20 liter vätska per dygn.
Kolera sprids främst via förorenat vatten och mat men kan förebyggas genom att se till att människor har tillgång till rent vatten och latriner. Bild: Benno Neeleman
Behandling
Behandlingen av kolera sker på isoleringsavdelningar som fungerar 24 timmar om dygnet. Kolera behandlas med socker och salt lösning som patienten får dricka eller, i allvarliga fall, genom dropp direkt i blodbanan. De allvarligaste fallen behandlas också med en engångsdos av antibiotika, efter det att tillräcklig mängd vätska har tillförts. Kolera som inte behandlas ordentligt leder till döden i 20-50 procent av fallen, men med rätt behandling överlever mer än 98 procent.
Vaccin
Det finns nu ett svenskt koleravaccin som i flera försök visat sig ha goda resultat men inte med 100 procentig förebyggande effekt. Men det går att förebygga kolera genom att se till att människor har tillgång till rent vatten och latriner samt kunskap om hand och toaletthygien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar